Mitt första möte med Resident Evil var i ett pojkrum hos en av mina kompisar, då satt vi tre fyra pers och spelade så länge vi vågade på hans skrålande 14″-tv. Jag fastnade dock aldrig för serien och har inte spelat genom ett enda av dem. Jag testade i och för sig nollan när den kom till GameCube, men jag tror inte jag spelat mer än någon timme innan jag satte spelet på hyllan igen.
Vändningen kom självklart med fyran, det är ju ett riktigt höjdarlir. Det har jag lagt en fem sex timmar på so far, men det är på Wii och teven den är inkopplad till är ockuperad för det mesta (borförklaring någon?), därför har jag inte hunnit tagit mig igenom det än.
Sen har vi då femman, bom tjackalack vicket jäkla lir. Det har allt som ett riktigt bra actionlir ska ha. Trots att man inte kan gå och skjuta samtidigt, vilket jag vande mig av med snabbare än jag trott, så är det ju fetaction från början till slut. Sen att man kan avnjuta det tilsammans över live gör ju inte saken sämre. Co-op is the new black.
Men jävlar vad frustrerande spelet kan vara ibland. Jag och McNilsson bestämde oss snabbt att vi skulle köra på svåraste svårighetsgraden, bland annat för att får så mycket achievements som möjligt. I början gick det bra, var lite problem med kontrollen och så men när den satt så tog vi oss framåt sakta men säkert. Ungefär lika sakta och säkert började frustrationen byggas på. Tillfällena där man vid första, andra och till och med tredje försöket verkligen trodde att ett området var stört omöjligt att komma förbi började dyka upp titt som tätt. Jag vet inte hur många gånger jag svor och fräste, mest åt spelet, men jag tror att McNilsson fick sig en och annan oförtjänt känga också. Det hela kulminerade på sista bossen, då vi säkert spelade om minst tio gånger med helt fel taktik och stackars McNilsson fick sitta och hammra på den där jäkla A-knappen tills tummen blödde. Jag tror aldrig jag varit så uppgiven efter att ha spelat en boss som efter det. Han är ju fan helt omöjlig. Så det fick bli gamefaqs 
. Nu sitter jag altså här och har klarat det satans frustrerande liret…och det enda jag tänker; jag vill ha mer!
Som tur är har jag en hel del acivements och och andra roliga prylar att samla på i spelet. Ett spel ska vara sjukt roligt för att jag ska ge mig ut på achievementjakt och dem enda spel som lyckats med det än så länge är Resident Evil 5, Fable II och till viss mån Left 4 Dead.
Varför tycker jag då att Resident Evil 5 är så hejdundrande bra. Jo, förutom att det är ett bra spel i grunden så är det själva frustrationen som ger mig mer ved att lägga på elden. Klarar man en grej som vid första anblick verkar omöjligt, ja då känns det jävligt bra. Jag tror inte jag hade varit lika lyrisk över spelet vi inte tagit svåraste svårighetsgraden.
Hello!
Jag spelar aldrig på svåraste, på något sätt så går det emot min natur.
Så länge spelet i sig är smart och underhållande så föredrar jag en hyfsat enkel och behaglig promenadseger.
Livet har sina egna utmaningar och hinder. Varför komplicera tv-spelandet också?
I co-op blir det mesta roligt; jag och en polare har spelat igenom spel som man på egen hand inte skulle röra. T.ex. Army of Two och Earth Defense Force
Vet att många har klagat på splitscreen-upplägget i RE5, men det är inget som hindrat oss hittills, spelet är grymt.
Då jag inte spelat RE4 var jag väldigt skeptisk till att man inte kan gå och skjuta samtidigt, och RE5-demot gick knappt att spela för min del. Därför var det förvånande hur snabbt man vande sig, och nu tänker man inte på att det skulle vara konstigt.
Har spelat cirka 4-5 timmar RE5, och ikväll blir det några timmar till.
Håller med Robert btw, jag vill inte ha alltför lätt motstånd, men gillar när spelet flyter på i lagom takt (dvs att man inte behöver köra om samma parti 54 gånger). Därför blir det oftast, även i nuvarande RE5-session, genomspelning på normal svårighet.
Bra skrivet – håller med om att det var en riktigt fin spelupplevelse!
Håller dock inte riktigt med Robert. I de flesta spel känns det som att “normal” svårighetsgraden är anpassad för ensamspelarna, ett sätt för utvecklarna att kompensera för en dum AI-kompanjon. Kör man med en mänsklig medspelare i co-op så tycker jag “hard” brukar vara lagom. Så har det i alla fall varit i RE5 och Gears of Wars 2. RE5 var nog förvisso det jävligaste hittills med ett par riktigt frustrerande partier. Dock handlade ju dom flesta svårigheterna vi stötte på om bristande taktik, snarare än att spelet var överjävligt svårt. Det är ju lite samma sak med t.ex. spel som Gears of Wars 2 och Halo 3 – på högre svårighetsgrader blir det helt enkelt mindre mindless röj och lite mer klurande och tänkade. Det gillar i alla fall jag, även om det kan vara frustrerande ibland.
Kul med så utförliga kommentarer grabbar, det uppskattas varmt!
Jag gillar lätta spel jag också, Fable II till exempel är ju ingen direkt utmaning och det är ju ett av mina absoluta favoritspel.
Jag tror att du McNilsson har rätt i det här med att Co-op spel ofta har en för låg normalnivå när man är två som spelar(vilket är konstigt egentligen). Men förutom det så tror jag att det blir lättare att “genomlida” ett svårt spel när man är två. Man kan beklaga sig tillsammans istället för att sitta själv på kammarn och slå näven i bordet så att det spricker.